Om döden och nära döden

I går var det 3 år och 5 månader sedan Gabriels liv tog slut. Det var alldeles för tidigt.
Vi tillbringade gårdagen i Kista på den årliga Febedagen (Febe är en förening för föräldrar som förlorat barn). Dagen innehöll samtal, föreläsning, och minneskonsert med ljuständning, ett ljus för varje saknat barn.
Ljuständningen var det vackraste och också det smärtsammaste på dagen.
Och föreläsningen som handlade om nära-döden-upplevelser gav oss mycket att tänka på. Såna upplevelser beskrivs så gott som alltid som väldigt ljusa och positiva. Men det är ju från människor som var nära döden men inte dog. Så vi tänker mycket på; hur är det när man faktiskt dör? Har man även då den där upplevelsen av ljus, lugn, kärlek? Ingen kan svara på det men det skulle kännas bra om det var så.

Idag skulle du fyllt 20

Idag blev längtan stor

Jag åkte upp till bageriet i Aspudden för att köpa bröd och det var en sån där klar kylig höstdag. Det kyliga vädret hindrade inte fotbollsgrabbarna från att köra med t-skirt!! En gång var du en sån som spelade i t-skirt fast det egentigen var för kallt. Hemma från jobbet idag efter en förkylning, har mått lite kass på sistone. Häromdagen var det 10 år sedan 11 september händelserna i USA. På Facebook skrev folk tillbakablickar om vad dom gjorde då. Även jag var i färd att skriva nått. Jag tänkte att då , för tio år sedan var allt ”normalt” hos Lidström. Framförallt,...Du hade inte dött , Jag hade inte haft en jobbig canceroperation som lett till att jag nu har svår värk, stomi och kateter. Men när jag börjat beskriva det så kom jag å tänka på din uppmaning från förr, när jag beklagade mig ;... ”Va inte så djävla handikappad !” Du hade förstås (som nästan alltid ) rätt , saker blir ju inte bättre bara för att alla runt om kring en uppfattar och definierar en som handikappad. Nä förmodligen tvärt om. Jag suddade ut min eländesbeskrivning.

Idag blev längtan stor...Jag längtar efter din varma kram. Pappa

Ljuslyktor och katastrof

För andra året i rad träffades vi på kvällen den 15:e nere vid Mälarens strand. Det blev en vacker, finstämd och rolig stund med ljuslyktor som med ganska snabb fart steg mot himlen och bort över vattnet. Redan förra året konstaterade vi att detta kändes som Gabbe; dramatiskt, spännande och med en hel del skratt. Vi tror att han skulle gillat det och att ljuslyktorna kommer att bli en tradition i samband med 15 maj.
En annan sak som Gabriel skulle gillat är att den 15 maj är palestiniernas sorgedag. I DN idag stod att läsa om Nakba som betyder katastrof. Man uppmärksammar varje år den 15 maj de palestinska flyktingarnas umbäranden. En av många frågor som engagerade Gabriel starkt känslomässigt var konflikten i mellanöstern. Han var väldigt upprörd över Israels behandling av palestinier. Men Gabriel var inte upprörd för något som hade med religion att göra, bland Gabbes vänner finns både judar, muslimer, kristna och buddister - utan det var statens agerande som han bara inte kunde acceptera.
Så att palestiniernas sorgedag sammanfaller med Gabriels dödsdag känns helt logiskt.

Då och nu

Årets värsta tid är här. Maj månad. För tredje året går vi igenom i minnet hur Gabriels sista tid med oss var. Vi har ju i år återupprepat att åka till Kina ungefär vid samma årstid som vi gjorde för tre år sen. Ytterligare ett sammanträffande är att vi nu till helgen åker till Gabriels mormor i Linköping, det gjorde vi också för tre år sen just helgen innan den 15 maj (som det året var en torsdag). Det var vår allra sista helg tillsammans med alla våra barn, och slumpen gjorde att vi var hos mormor och umgicks mer än en vanlig helg hemma.

Nästa söndag den 15:e kommer vi att vara vid graven under eftermiddagen, och sedan på kvällen så träffas vi gärna och tänder ljuslyktor vid Mälaren precis som förra året.
Vill ni vara med där så kom gärna i skymningen, vid 21.30, ner till stranden nedanför oss.
Det känns så viktigt och fint för oss att träffa Gabbes vänner och släkt på årets tyngsta dag.
En bild från när Gabriel var 11 år och paddlade på Ljusterö.

En ny resa till Kina

Gabriel utforskar kinesiska muren.

För två år sen skrev vi om vår resa till Beijing som vi kom hem ifrån mindre än 2 veckor innan Gabriel dog (läs här).
Det känns obegripligt att det har gått två år sen det inlägget!
Och det betyder att det snart är tre år sedan vi förlorade Gabbe.
Den 15:e april, 2 år och 11 månader efter hans död, åker vi på nytt till Kina. Vi ska hälsa på Gabbes faster och farbror som fortfarande bor där och jobbar på Svenska skolan.
Vi ser mycket fram emot resan och det är speciellt roligt att Gabriels storebror ska följa med, han var inte med den gången för tre år sen.
Men samtidigt känns det väldigt laddat och känslomässigt. Att återse lägenheten han var i, sängen han sov i, minnena av vad vi upplevde, platser vi besökte. Minnena av att vi hade det så bra där, så kul tillsammans! Jag tror inte att vi hade klarat det tidigare. Första året var det inte överhuvudtaget tänkbart att åka tillbaka dit. Nu känns det lite svårt, men det kommer att gå bra. Det känns viktigt också.

Från resan 2008; släkten och några extra svenska vänner. Jag och Hanna småkramar och hänger på Gabbe.