Tredje julen

Vi står inför vår tredje jul utan dig Gabriel. Vi kommer även i år att åka utomlands, mycket för att slippa ha vanlig jul när du ändå inte är här. Resan går till Vietnam och jag tror du hade gillat att åka dit. Sista helgen innan du dog skrev du på ett skolarbete om Vietnamkriget, det blev aldrig färdigt. Om du hade levt så hade du säkert kunnat berätta en massa fakta om kriget!

En av alla de saker i adventstid som känns smärtsamma är att se julskyltningen. Speciellt den på NK, och där går jag ofta förbi på väg till olika möten. När ni var små brukade vi se till att ha handlat mat, julklappar och ha städat någorlunda så att vi var klara 1-2 dagar innan jul (julgran brukade vi däremot glömma ibland...). Vitsen var att hinna njuta av lite julfrid en stund innan själva julafton. I flera år lyckades vi med det, och det blev en tradition att vi kvällen innan julafton åkte in till stan, utan att behöva gå i affärer, bara för att gå utomhus och se på julskyltningen. Vi brukade börja vid Åhléns, fortsätta förbi Gallerian, och avsluta vid NK. Efteråt skulle vi fika i Gamla stan. Det var en väldigt mysig tradition!

Årets NK-skyltning har ett tema med sagor från olika kulturer och länder. Det skulle du ha gillat Gabbe.

Vi vill önska alla som tycker om Gabriel en fin jul!

Den heliga familjen

Vi läste i tidningen igår att La Sagrada Familia nu är välsignad av påven och därmed invigd som gudstjänstlokal.
Sist jag besökte den kyrkan/byggarbetsplatsen var 2006 tillsammans med Gabriel.
Vi hade åkt på fotbollsresa utanför Barcelona tillsammans med lillasyster H:s lag, en massa föräldrar och syskon följde med. Tjejerna hade träning och schemalagda aktiviteter men vi var några som tillsammans med de äldre syskonen åkte in till Barcelona en dag. Jag ville gärna visa Sagrada Familia för Gabriel. Han tyckte det var ett riktigt häftigt och coolt bygge (liksom de två andra ungdomarna tror jag).Sex år tidigare var i på en tvåveckorssemester i en liten ort utanför Barcelona. När jag kom dit första gången, kanske 1998 eller 99, blev jag som så många andra besökare betagen av Gaudís arkitektur. Jag tänkte att jag måste ta med barnen dit och visa dem Parc Güell. Det var i augusti och varmt och svettigt, Gabriel var 9 år, och när vi hade kämpat oss fram till parken och börjat promenera där; sa han - precis som jag hade hoppats - ”mamma det här var det snyggaste jag har sett i hela mitt liv”.

Födelsedag

Ettårskalaset!

Älskade unge, idag är det din födelsedag. Nu har du "fyllt" 17, 18 och idag 19 utan att vi har fått vara med dig. De är en vacker höstdag precis som den förmiddagen i september 1991 när du föddes, en händelse som var min dittills mäktigaste upplevelse i livet. Att du föddes och fanns med oss ett litet tag är fortfarande den största lyckan och det är det vi försöker fokusera på idag!

Jag vet att många, många i vår närhet; dina kompisar, släktingar, grannar, och även många som knappt kände dig eller ens hade träffat dig tänker på dig väldigt mycket just idag.
Vi älskar dig Gabriel.

Snart är det 15 maj igen

Nu på lördag 15 maj är det två år sedan Gabriel dog. Så här har vi tänkt i år: mellan ca 16 och 17 är vi vid graven, Skogskyrkogården. Från kl 19 är vi hemma, välkomna hit på en fika. Vid 21-tiden går vi ner till stranden och släpper upp thailändska svävande ljuslyktor. Alla är jättevälkomna att vara med på det ni vill!

Maj är nog den svåraste månaden på året för oss numera, i alla fall för mig. Veckorna kring den 15 maj är riktigt tunga. I mitt huvud pågår en slags nedräkning: "Idag för två år sedan hade Gabriel 2 veckor kvar att leva". Och idag för två år sedan, bara 5 dagar.
Just då, för två år sen, var livet inne i en lycklig period för oss alla i familjen tror jag. Gabriels storebror hade börjat plugga och trivas bra på sin nya studieort. Lillasyster såg fram emot att få åka på fotbollsresa till Italien med sitt lag, en resa de hade sparat till i två års tid. Vi skulle också åka till vårt hus i Italien, och Gabriel var överlycklig för att både storebror och kompisen Niko skulle följa med dit. Själv skulle jag avsluta åtta år på mitt gamla jobb med att åka på en helg till Barcelona med gänget, och några dagar senare börja mitt nya spännande jobb. Sista helgen Gabbe levde blev också så där lycklig och lyckad. Det var varmt försommarväder och vi var i Linköping hela familjen hos mormor, träffade kompisar och släktingar. Vi avslutade på söndagkvällen med middag på indiska restaurangen i Aspudden, med Anna och Lasse.
Givetvis kunde ingen ana att tre dygn senare skulle livet vändas fullständigt upp och ner. För Gabriels skull är jag glad att ingen visste. Men för vår skull.... Jag hade gärna velat få möjlighet att säga hejdå till honom.
Det varma majvädret blev plötsligt kallt och dagen efter att Gabriel dog på Karolinska sjukhuset var det isande kallt, bara 5 plusgrader och småregn, precis som nu.

Gabrieltankar på vintern

En sån här vacker, kall och snörik vinter har jag aldrig upplevt i Stockholm. Gabriel skulle ha älskat det. Han var en riktig vintermänniska och var duktig på skidor, snowboard och skridskor (men okej han var sommarmänniska också!).
Vi började åka skidor med Gabbe när han var fyra år. I början var det mycket hjälpa, stödja, peppa men efter ett par år var han självgående. När Jonatan började med snowboard började Gabriel genast längta efter det. Alltid steget bakom storebror. Att erövra snowboard var jobbigare än skidor, men Gabriel kunde ha ett fantastiskt tålamod för sånt som han ville kunna. Och han ville verkligen vara en sån som åker snowboard, hela attityden och livsstilen passade honom perfekt. Så småningom fick han åka med skolan till Romme varje år, och sista åren valde han tillbaka skidorna igen. För då kunde han stila mer i backen, göra coolare och galnare hopp, åka snabbare och farligare, impa mer.
Den allra sista gången jag fick åka skidor med Gabriel var på sportlovet 2008. Vi var i Åre med hans moster och familj. Sista dagen skulle de övriga åka hundspann, bara jag och Gabbe åkte skidor. En förmiddag som känns som ett ovärderligt minne nu. Fortfarande ropade Gabriel som han gjort så många gånger som yngre: "kolla mamma, kolla hur jag åker nu!!" och några sekunder senare: "SÅG DU!!?". Vi behövde inte prata om glädjen med skidåkning, hela hans kropp gestaltade och utstrålade den glädjen. Själv hade jag hög feber så efter halva dagen fick jag ge upp (och Gabbe stämde träff med stockholmskompisar i stället). Men är oändligt tacksam för dessa timmar.


Val d'Isère 2003. Pappa, Jonatan, Gabriel, Hanna.

Gabriel hjälper Hanna som också vill lära sig Snowboard. Klövsjö 2005.



























Vi har också åkt till Romme med ett stort kompisgäng i 10 års tid. Gabbe spexar i backen och åker i linne och uppkavlade byxor.















Vid Rommeresorna har vi bott i den stora herrgården i Norn. Ett år fick Gabriels kompis N. följa med. Trötta killar.