Hej Gabriel!
Idag är det ett år sen du dog. Jag har några saker som jag vill säga till dig.
Gabriel, jag saknar dig! Jag saknar dina glada skratt och roliga historier. Gabriel, jag saknar den lilla glada killen som kom till dagis och berättade att Lars-Åke hade varit full och sparkat in dörren på bilen. Helt osant, men berättat med sån inlevelse att dagisfröknarna nästan trodde på det.
Gabriel, jag saknar att du pratade hela tiden och att du jämt underhöll oss med historier berättade på olika dialekter eller brytningar. Du var så bra på att härma uttal.
Gabriel, jag vill tacka dig för alla stunder jag fick vara med dig. Jag är så tacksam för alla gånger jag fick gå omkring och hålla i din och Hannas hand. Jag sa att jag gärna gjorde det så att alla som såg oss skulle tro att ni var mina barn. Det var så mysigt. Dina händer var så mjuka.
Gabriel, jag är så stolt över dig. Jag är så stolt över ditt rättvisepatos. Över hur viktigt du tyckte att det var att alla behandlades lika. Över hur intresserad du var av samhällskunskap och världsfrågor. Gabriel, jag är så stolt över att du sa vad du tyckte. Och att det du tyckte var så klokt.
Gabriel, tack för att du sa att du älskade mig.
Gabriel, tack för at du ville vara snäll mot Lasse trots at han har ”fel” politisk åsikt. Det var smart uttänkt att du först skulle vara snäll mot honom men att du tänkte att sen skulle du börja argumentera med honom.
Gabriel, tack för den tid vi fick tillsammans innan du dog. Resan till Åre och mitt 40-årsfirande.
Gabriel, jag önskar att jag skulle få se dig växa upp och bli vuxen. Jag önskar att jag skulle få vara med när du tog studenten, läste på universitetet, bildade familj och fick barn – om det nu skulle ha blivit det du valde.
Gabriel, jag vill att du ska veta att jag saknar dig varje dag, hela tiden och att jag ofta ofta tänker på hur det kändes att krama dig och hur du luktade.
Jag älskar dig och jag saknar dig. Farväl Gabriel.
