Maj är nog den svåraste månaden på året för oss numera, i alla fall för mig. Veckorna kring den 15 maj är riktigt tunga. I mitt huvud pågår en slags nedräkning: "Idag för två år sedan hade Gabriel 2 veckor kvar att leva". Och idag för två år sedan, bara 5 dagar.
Just då, för två år sen, var livet inne i en lycklig period för oss alla i familjen tror jag. Gabriels storebror hade börjat plugga och trivas bra på sin nya studieort. Lillasyster såg fram emot att få åka på fotbollsresa till Italien med sitt lag, en resa de hade sparat till i två års tid. Vi skulle också åka till vårt hus i Italien, och Gabriel var överlycklig för att både storebror och kompisen Niko skulle följa med dit. Själv skulle jag avsluta åtta år på mitt gamla jobb med att åka på en helg till Barcelona med gänget, och några dagar senare börja mitt nya spännande jobb. Sista helgen Gabbe levde blev också så där lycklig och lyckad. Det var varmt försommarväder och vi var i Linköping hela familjen hos mormor, träffade kompisar och släktingar. Vi avslutade på söndagkvällen med middag på indiska restaurangen i Aspudden, med Anna och Lasse.
Givetvis kunde ingen ana att tre dygn senare skulle livet vändas fullständigt upp och ner. För Gabriels skull är jag glad att ingen visste. Men för vår skull.... Jag hade gärna velat få möjlighet att säga hejdå till honom.
Det varma majvädret blev plötsligt kallt och dagen efter att Gabriel dog på Karolinska sjukhuset var det isande kallt, bara 5 plusgrader och småregn, precis som nu.
