I går var det 3 år och 5 månader sedan Gabriels liv tog slut. Det var alldeles för tidigt.
Vi tillbringade gårdagen i Kista på den årliga Febedagen (Febe är en förening för föräldrar som förlorat barn). Dagen innehöll samtal, föreläsning, och minneskonsert med ljuständning, ett ljus för varje saknat barn.
Ljuständningen var det vackraste och också det smärtsammaste på dagen.
Och föreläsningen som handlade om nära-döden-upplevelser gav oss mycket att tänka på. Såna upplevelser beskrivs så gott som alltid som väldigt ljusa och positiva. Men det är ju från människor som var nära döden men inte dog. Så vi tänker mycket på; hur är det när man faktiskt dör? Har man även då den där upplevelsen av ljus, lugn, kärlek? Ingen kan svara på det men det skulle kännas bra om det var så.
