söndag 21 februari 2010

Gabrieltankar på vintern

En sån här vacker, kall och snörik vinter har jag aldrig upplevt i Stockholm. Gabriel skulle ha älskat det. Han var en riktig vintermänniska och var duktig på skidor, snowboard och skridskor (men okej han var sommarmänniska också!).
Vi började åka skidor med Gabbe när han var fyra år. I början var det mycket hjälpa, stödja, peppa men efter ett par år var han självgående. När Jonatan började med snowboard började Gabriel genast längta efter det. Alltid steget bakom storebror. Att erövra snowboard var jobbigare än skidor, men Gabriel kunde ha ett fantastiskt tålamod för sånt som han ville kunna. Och han ville verkligen vara en sån som åker snowboard, hela attityden och livsstilen passade honom perfekt. Så småningom fick han åka med skolan till Romme varje år, och sista åren valde han tillbaka skidorna igen. För då kunde han stila mer i backen, göra coolare och galnare hopp, åka snabbare och farligare, impa mer.
Den allra sista gången jag fick åka skidor med Gabriel var på sportlovet 2008. Vi var i Åre med hans moster och familj. Sista dagen skulle de övriga åka hundspann, bara jag och Gabbe åkte skidor. En förmiddag som känns som ett ovärderligt minne nu. Fortfarande ropade Gabriel som han gjort så många gånger som yngre: "kolla mamma, kolla hur jag åker nu!!" och några sekunder senare: "SÅG DU!!?". Vi behövde inte prata om glädjen med skidåkning, hela hans kropp gestaltade och utstrålade den glädjen. Själv hade jag hög feber så efter halva dagen fick jag ge upp (och Gabbe stämde träff med stockholmskompisar i stället). Men är oändligt tacksam för dessa timmar.


Val d'Isère 2003. Pappa, Jonatan, Gabriel, Hanna.

Gabriel hjälper Hanna som också vill lära sig Snowboard. Klövsjö 2005.



























Vi har också åkt till Romme med ett stort kompisgäng i 10 års tid. Gabbe spexar i backen och åker i linne och uppkavlade byxor.















Vid Rommeresorna har vi bott i den stora herrgården i Norn. Ett år fick Gabriels kompis N. följa med. Trötta killar.