Tvillingsjälar

Som många av Gabriels vänner kan intyga var han väldigt mån om relationer. Gabbe var en social person som alltid ville vara med kompisar från det att han var liten. Satt han ensam mer än några timmar var det nästan panik. Ringa, sms:a, msn:a tills han hittade någon som han kunde hitta på nåt med.

Gabriel var alltså en person som la ner jobb och engagemang på relationer, han ansträngde sig en hel del. Jag tror att han sällan tog relationen för given, när han berättade om små bevis på att kompisar, lärare eller andra hade sagt nåt snällt och uppmuntrande – så hade Gabriel något oförställt förvånat i rösten när han berättade det. T.ex. ”Mazdak har sagt att han tycker jag är bra!!” Jätteförvånande tyckte Gabriel.

När vi började åka regelbundet till Italien lärde vi känna ett par i grannbyn, svenskan Kerstin och hennes man Piero som var från Mauritius men som bott länge i Sverige. Nu bodde de i Italien och vi träffas några gånger per år sen 2004.
Piero och Gabriel fann varandra direkt. Piero ”såg” Gabriel och Gabriel blev så där förvånad/glad över att någon vuxen, frivilligt, och utan att vara släkt, såg honom som sin vän. ”Hej, hur är det, min kompis!?" Brukade Piero säga, och skratta. En gång sa Gabbe: ”Mamma, vet du vad Piero sa till mig? Att om jag blir trött på mina föräldrar, eller ni tröttnar på mig, så kan jag få åka hit och bo hos dom ett tag!!” Vilken möjlighet, härlig frihetstanke att veta att det fanns ett alternativ till mamma och pappa, om det skulle behövas…En gång hade Piero en present till Gabriel, en pikétröja med texten ”Mauritius” på bröstet. Gabbe blev väldigt glad, och lika förvånad – ”en present, till MIG??!”.

Pieros hälsa blev sämre och sista gången vi sågs var sommaren 2007. I februari i år dog Piero, 72 år gammal, och i mars var vi med på begravningen som var i Stockholm. Både Hanna och Gabbe grät floder under hela begravningen. Det kändes som att våra barn hade adopterat Piero och Kerstin som extra far- eller morföräldrar. Efteråt sa Gabriel att det varit så fint ”precis en sån begravning skulle man vilja ha”. Det var det vi gick efter tre månader senare när vi hade den overkligaste av uppgifter; att planera för Gabbes begravning.