Givetvis väckte det sorg och tankar på Gabriel, minnen av dagen han dog och vi medverkade till beslut om donation som vi visste att Gabriel var positiv till (läs mer).
Scenen i ”På liv och död” när de opererar ut en lever och samtidigt hörs låten Hallelujah (Cohen har alltid varit lite av husgud hemma hos oss)… ja jag tror alla kan föreställa sig vilka känslor det väcker.
Men det märkligaste i programmet var att personen det handlar om i detta avsnitt, Leif Brännström, faktiskt är en avlägsen släkting till oss. Han har Skelleftesjukan och programmet handlade om att han redan fått sitt hjärta utbytt och nu även behövde en ny lever för att överleva. 
Leifs pappa Nisse växte upp som fosterbarn hemma hos Gabriels farfar. Han är alltså farbror (styvfarbror kanske det kan heta) till Gabriels pappa Lars-Åke. Leif har jag inte träffat så mycket men Nisse och hans fru Rut kom alltid och hälsade på oss när vi var uppe i Björkliden utanför Jörn på somrarna. Nisse och Rut skojade alltid med våra ungar. (De skymtar förbi snabbt i tv-programmet om Leif.) Nisse hade också Skelleftesjukan och dog för bara några veckor sen närmare 85 år gammal. Bilden ovan visar Gabriels farbror till vänster (när han fyller 60) och till höger är det Nisse som gratulerar (han med konsumkassen).
I programmet får man följa Leif och som tur är lyckas han få en lever och operationen går också mycket bra.
Leifs pappa Nisse växte upp som fosterbarn hemma hos Gabriels farfar. Han är alltså farbror (styvfarbror kanske det kan heta) till Gabriels pappa Lars-Åke. Leif har jag inte träffat så mycket men Nisse och hans fru Rut kom alltid och hälsade på oss när vi var uppe i Björkliden utanför Jörn på somrarna. Nisse och Rut skojade alltid med våra ungar. (De skymtar förbi snabbt i tv-programmet om Leif.) Nisse hade också Skelleftesjukan och dog för bara några veckor sen närmare 85 år gammal. Bilden ovan visar Gabriels farbror till vänster (när han fyller 60) och till höger är det Nisse som gratulerar (han med konsumkassen).I programmet får man följa Leif och som tur är lyckas han få en lever och operationen går också mycket bra.
Det måste kännas speciellt och konstigt att leva med någon annans organ. Vilken gåva att få en ny chans att leva. Nästa avsnitt (5/3) ska handla om en 9-årig pojke som också väntar på en lever, men det vet jag inte om jag klarar av att se …
På bilden ovan syns Gabriel (11 år) mellan pappa, farmor och lillasyster, vid en förmiddagsfika ”på bron” i huset i Björkliden.
5 kommentarer:
Vet inte hur jag hittade hit. vet inte för jag blev så gripen.Av din blogg. Läste en av dina kommentarer till någon. Vill bara säga att jag är gripen av läsningen i din blogg och känner skuld glädje tacksamhet sorg vanmakt och allt det där som vi känner - vi som inte är drabbade, men har möjligheten av att få ta del av andra människors öden.
Du framstår så klok och lugn och samlad. Fin.
Och Gabriel...en sån fin ung man.
Man häpnar över livets sårigheter, smärta och orättvisa.
Kram Åsa
Hej!
Tack för allt fint som skrivits till mig. Är på bättringsvägen. Ska bara inse att jag just nu inte kan fly genom att alltid vara i farten och hitta på saker så jag slipper tänka. I soffan har allt kommit ikapp. Kanske bara bra att jag får tid för eftertanke ett tag. Tittar på er vackra Gabbe och undrar vad som är meningen med att vissa saker sker. ika vacker som vår Charlie. Hoppas grabbarna hittar på lite kul och bus där dom nu är.
Kram Lotta
Hej!
Kom hit via din kommentar i min blogg. Ville bara säga att Gabriel verkade vara en så fin kille!
Kram
Sorgfågel
Tack för din kommentar....ja visst gör det ont när vi tittar på våra vackra barn på avslutningsbilder och andra bilder då de levde fullt ut.
Ingen kunde ana att just dessa ungdomar inte skulle få leva vidare och just det gör så ont, men vi vet också att vi sitter här och fortsätter att leva för vi måste....för deras skull.
Livet är skört har vi fått veta och vi måste ändå traggla oss upp igen på livets stege även om det känns tungt.
Vi är många härute som går igenom samma sak och det är viktig att vi stöttar varandra för att orka vidare.
Bloggen ger mycket, för man ser att man inte är ensam om att ha förlorat ett barn och det gör att man inte lägger sig ner och tycker synd om sig själv.
Ta hand om dig och gör saker du mår bra av!
Kram från Anne!
Åsa, Lotta, Sorgfågel och Anne: tack snälla ni för era omtänksamma kommentarer, det värmer. Kramar tillbaka till er!
Skicka en kommentar